Anna Björklund, Grevling.

Flugit ur boet

2009-08-03T22:21:00.000+02:00

Ni hittar mig numera på www.folkvett.se/annabjorklund.

Ring Aschberg, någon ("Godsägarfejden" ÄR trots allt en bra titel)

2009-08-02T01:07:00.007+02:00

Att kvista över till granngården med en skrubborste, en hink kalk och en fet pensel en mörk sommarnatt. Varför? För att det helt enkelt finns en gräns för hur fula ett par grindstolpar får vara.

Eller så ringer vi bara polisen. "Förargelseväckande beteende"? "Oprovocerad misshandel av grannes ögon"? Mamma argumenterar emot, och hon har minsann pluggat juridik, vilket gör att hon använder uttryck såsom "egenmäktigt förfarande" och "skadegörelse".

Jag säger bara innocent until proven guilty.

It aint my birthday but I've got my name on the cake

2009-07-31T09:05:00.001+02:00

Girl Talk. Får inte nooooog.

Daddy

2009-07-30T17:47:00.003+02:00

Tömde kameran och hittade denna:

Jag tycker att pappa ska börja modeblogga. Det tycker inte han.

2009-07-30T17:27:00.003+02:00

Knivigt läge. Den svåra är inga problem, går snabbt och prydligt. Ska man då riskera att börja på den supersvåra? Man är ju sugen - höja risken, uppa entryn lite så att säga. Supersvår är ju helt klart bättre än svår, det hörs ju. Man vill ju maxa prestationen, eller hur? Risken finns dock att jag blir sittande hela natten för att försöka övertyga mig själv om att jag inte ÄR korkad. Och då får jag ändå inte behålla något av den trevliga magkänsla som det gav att klara den svåra så lätt och jag kommer inse mina begränsningar vilket skulle vara mycket nedstämmande. Jag menar, är det värt det? Really?

Konsekvensanalys & beslutfattning på elitnivå, mina vänner.

Tillägg: Jag gjorde den, och klarade den ganska snabbt.

Fiska

2009-07-30T11:16:00.003+02:00

Jag och två manliga bekanta diskuterade film varpå den ena säger att han inte sett Titanic. Detta helt apropos blåbär. "Eh, jaha", säger jag. "Var det där en raggningsreplik?", säger den andre.

Vi kom sedan fram till att det ÄR en raggningsreplik. Om du som kille säger "jag har inte sett Titanic" och tjejen inte piper "va?! vi måste se den tillsammans!" så är du körd. Samma sak funkar för tjejer, fast med Star Wars. Eller hur, visst är det så?

Och lite sådär btw - jag har bara sett en halv Star Wars-film. Ever.

Real phonies

2009-07-30T02:42:00.004+02:00

Fastnade på en debattsida i lokaltidningen i morse. Där var en socialdemokratisk co-write om utbildning och ungdomsarbetslöshet - två av de saker jag intresserar mig mest av inom politiken. Yes, det här borde jag kunna hugga på, tänker jag. Och jo visst, texten är full av små idiotier och slutsatsen är helt snedvriden, ingen besvikelse där. Men ändå har jag ingen vilja alls att formulera ett svar. Jag orkar liksom inte. Det känns inte meningsfullt. Det känns inte produktivt. Jag känner inte för att överbevisa eller läxa upp dem, jag har ingen motivation att sitta och försöka formulera verbala bitchslaps och verka så mycket smartare. Min relation till vänsterväljare liknar nämligen den jag har till Holly Golightly. Låt mig citera:

- So, answer a question; is she or isn't she?
- Is she or isn't she what?
- Er, a phony.
- I don't know - I don't think so.
- You don't think so. Haha, well, let me tell you something - you're wrong, she is. But on the other hand, you're right! Because she's a real phony.Because she honestly believes all the sponey junk she believes! I mean it. Look, I like the kid, I sincerely like the kid, I do. I mean, I'm sensetive, that's why. You gotta be sensetive to like the kid.

But ut subjektet från miss Golightly till socialismen så har ni min bild av mina officiella politiska motståndare. Jag respekterar dem. Jag gillar dem - faktum är att jag ofta gillar dem mer än "mina egna", för att de (eller iallafall de som är "real") är känsligare. Jag ser dem visserligen som mindre insiktsfulla men det uppvägs av att de har en världsbild som egentligen är mer sympatisk. Men jag kan inte ta dem på allvar. Jag kan inte se dessa människor som något hot. Detta gör mig förstås till en hopplös politiker. Men kanske till en lite bättre människa.

Eller så borde jag bara sluta titta så mycket på golden age Hollywood.

Holly.

Abstinens

2009-07-29T21:31:00.006+02:00

Eftersom det ganska fort gick utför med min egen Chuck&Blair-historia (utan det där "men säsongen är ju inte slut än så nånting mer måste ju hända"-löftet som gäller för tv-serier) så är jag mycket exalterad över att kunna meddela att den 14:e september kickar säsong tre igång. På en torrentsite/kinesisk streamer nära dig!

Kudos till CW för denna annons. Helt rätt att fokusera på Ed Westwicks profil. De där käkbenen kan sälja sand i öknen till småflickor som jag.

Kulturyttring

2009-07-29T21:15:00.003+02:00

Varför står alla norrlänska män alltid i en bredbent variant av första position? Vad tror ni de vill förmedla?

En tankekedja, kl 05.13 - 05.21

2009-07-28T04:54:00.006+02:00

Jag läste någonstans att det där ljudet du hör när du knäpper ett kort med en kamera, slutarljudet, numera bara är fejkat. Det finns inga kameror som har slutare numera, men man har behållit ljudet. Det tycker jag om kameratillverkarna för, för det är ett väldigt bra ljud.

Ett annat ljud jag tycker om är skrivmaskinssmatter. Jag har bara hört det i verkligheten några få gånger, och då på skrivmaskiner som varit utställningsobjekt mer än maskiner att skriva på. Tänk om tangentbordsknatter hade varit en promille så sexigt som ljudet av en skrivmaskin, då hade jag nog varit en lyckligare människa.

Atonement, kanske den bästa film jag sett (och definitivt den med den bästa sexscenen), har helt fantastisk musik där skrivmaskinsknappande är inbäddat. Det är något väldigt romantiskt med ljudet, det ger en atmosfär. Vad nu geniet bakom Atonement-musiken nu än hette så fick han iallafall en Oscar för besväret, vilket bör övertyga dig om att se den. Eller om du redan sett den - se om den.

BB

2009-07-28T00:10:00.007+02:00

Claudia har gjort det. Kate har gjort det. Sienna har gjort det. Duffy försöker göra det.

Nu fan är det Annas tur att skaffa Bardot-hår.

Très sexy.

Inte så clever

2009-07-26T15:44:00.003+02:00

Jag har varit på ett underligt humör lately. Jag har varit förvånat mig själv.

Jag har liksom varit glad för ingenting. Jag har varit lite uppe i det blå. Jag har inte gått runt och varit cynisk och bitter och hånfull. Jag har inte försökt vara så jävla clever hela tiden. Ingenting har varit sig likt, kan man säga.

Jag har köpt underkläder (Mimi Holliday/Damaris, 100% silk, très oskuldsfullt jag lovar) för halva min lön trots att jag har obetalade räkningar. Jag har köpt flera par skor - och jag behövde skor - men inte ett enda med mindre än 11 cm stilettklack. Jag har inte jobbat, inte ansträngt mig, inte gjort någonting jag borde göra, utan bara gått runt i en haze av spontanitet och styrts totalt av impulser och begär. (Vilket i mitt fall betyder shopping och långa luncher - don't judge me.) Jag har sovit ljuvliga tolvtimmarsnätter, drömt, fantiserat, läst och gått långa Lizzie Bennet-promenader. Jag vet inte om det är det här som kallas lycka, men det är nog iallafall detta man menar med semester.

Så. Jävla. Underbart.

Anger management

2009-07-24T19:15:00.006+02:00

Det är åskigt i luften idag. Lite sådär tryckande. Migränframkallande. Fuktigt. Och irriterande.

Familjen Björklund sätter sig vid middagsbordet. Det har redan svurits oproportionerligt mycket över ej världsomvälvande problem (såsom att gasen till spisen tog slut - efter att maten var färdiglagad). Man känner att ojdå, detta blir nog inte den trevligaste middagen i historien. Kanske långt ifrån trevlig, till och med.

Det är tyst en lång halvminut, sen börjar mamma noggrant redogöra för sina båda döttrars sämsta egenskaper - de redan välkända stötestenarna som med livstids garanti framkallar konflikt. Mamma meddelar att hon minsann inte tycker om vårt beteende. ("Nejmen, menar du det, mamma? Du tycker inte om det? Det kunde vi aldrig någonsin gissat på ditt tonfall" tänker man.) Den där sortens samtal som är totalt okonstruktiv men ändå fruktansvärt provocerande och som bara måste stoppas innan världskriget bryter ut.

"Mamma, fortsätter du att prata om det där så kommer jag att gå från bordet" säger jag med min allra mest sansade, åskovädersoberörda röst.

Och inom 0.2 sek exploderar båda föräldrarna, som på befallning. Den ena i ett "HOTAR DU MIG?!" och den andra med ett avgrundsilsket "varför säger du så? VARFÖR I HELVETE SÄGER DU SÅ, VA!".

Så, nu var den bomben detonerad, tänker jag och kilar från matbordet så kvickt jag kan. Söker skydd på vinden och hoppas att inte resten av familjen inte hinner slå sönder alltför mycket av Kunglig Dansk-porslinet innan vädret haft sin urladdning.

Det svenska kulturarvet

2009-07-23T14:30:00.003+02:00

Jag har de senaste dagarna varit på ett humör som bara kan beskrivas som SURT. Min surhet har hanterats såsom sig bör av en bitter och åldrande människa - jag har putsat skor, suckat, druckit kaffe, tvättat strumpor, muttrat och varit allmänt nedstämmande för alla de stackare som utsatts för det tvivelaktiga nöjet av min närvaro.

Faktum är att jag har betett mig ganska exakt som skomakare Snäll i Bullerbyn.

Vilket såhär i efterhand känns ganska awesome. Jag menar, hellre Snäll än den där fåniga farfarn - det har iallafall jag alltid tyckt.

(En nördig sidenote: var det inte exakt sånadär lugg-rosetter som MaxMara gjorde för typ två säsonger sedan? Jag tror fan det.)

En hård bransch

2009-07-23T02:52:00.003+02:00

Om du är mager eller inte spelar alltså ingen roll - däremot bör du inte ha något emot en rejäl högerkrok då och då.

Några ord om partitillhörighet

2009-07-20T23:58:00.010+02:00

Jag är partimedlem i Moderaterna sedan någon månad tillbaka. Eller ja, jag tror att jag är det, men det kan vara så att jag fortfarande inte kommit ihåg att betala medlemsavgiften, så tekniskt sett kanske jag inte är moderat. Det kan också vara så att det finns en undermedveten anledning till detta (mer än en sval privatekonomi, menar jag).

Grejen med att vara med i ett politiskt parti i Sverige är att ni måste hålla ihop. Såsom medieklimatet ser ut idag så verkar oenighet vara det värsta av alla farhågor, nämligen. Hur urbota dum en argumentation eller ett beslut än kan vara så är det alltså generellt sett bättre att nicka och dunka idioten i ryggen än att öppet kritisera honom. Detta gör mig lite opeppad att ansluta mig till gemenskapen, kan man säga, eftersom gemenskapen ur vissa vinklar är underligt lik en munkavle.

Om det är som en direkt revolt mot detta som jag just nu är så irriterad är visserligen en möjlighet, men som tur är har vi en värdig måltavla - en pelle vid namn Snällman.

Daniel Snällman kandiderar till Riksdagen 2010 och går till val på att förbättra villkoren för Sveriges funktionshindrade. Gott så, även om det inte är någon fråga som berör mig i djupet av mitt hjärta. Sättet han tar upp denna fråga på, däremot, driver rättshaveristen inom mig till vansinne. Detta kan man läsa på Snällmans Facebooksida:

Av dessa 1.2 miljoner funktionshindrade människor [i Sverige] så är det ungefär 50 procent som har en nedsatt arbetsförmåga.

Vi börjar här. En siffra presenteras - enligt Snällman har Sverige 1,2 miljoner människor som är "funktionshindrade". Detta är alltså en människa som kallar sig moderat. Daniel - låt mig förklara den basala ideologin vi på högersidan bekänner oss till:

När du kallar dig "höger" innebär det att du tror på människans förmåga att klara sig själv. Det betyder att du inte springar iväg och invalidstämplar var och varannan medborgare. Och om någon annan sprungit iväg och gjort just detta så kan det vara en god idé att stanna upp en sekund och fråga sig själv om det verkligen är rimligt att kalla en tvåsiffrig procentsats av befolkningen för funktionshindrade, eftersom detta är ett epitet som för gemene man antyder att om man varit född för hundra år sedan hade man varit antingen lobotomerad eller lämnad i skogen för längesen. Nåväl. Vi går vidare:

Jag vill arbeta för att inrätta möjligheter till praktik platser i Sveriges offentliga och kommunala verksamheter som ska göra att man ger funktionshindrade personer möjlighet att ta sig in på den hårda arbetsmarknaden.

Okej, vi kan överse med den obehagliga "naaaw vi ska ta hand om er även om ingen annan vill ha er bara för vi är så snälla"-attityden, trots att det luktar Robin Hood-komplex lång väg. Vi kan också strunta i det där med särskrivningen, om vi anstränger oss en smula. Vad vi fokuserar på är istället att Snällman här antingen vill: 1) utvidga den offentliga sektorn, och inte för att förbättra funktionen däri utan för att få bort charity cases från arbetslöshetsstatistiken, eller 2) behålla den nuvarande storleken på offentlig sektor, och göra detta genom att kicka ut de kompetenta och byta ut dem mot de som är för missanpassade/sjuka/lata/galna/halta och lytta/allmänt odugliga eller av andra skäl marknadsmässigt oattraktiva. Och återigen: den här människan kandiderar för Moderaterna. Det är något med det som gör mig mycket obekväm.

Girls and their horses...

2009-07-20T16:51:00.004+02:00

Har inte lämnat Järinge på en vecka nu. Många av mina vänner undrar vad jag sysslar med. Vad GÖR du hela dagarna, Anna?

Well, så ofta jag kan har jag den här vyn:

Och resten av tiden ... tja, vad jag än gör då så uppväger ändå detta.

I wish I was a little bit taller

2009-07-19T18:55:00.003+02:00

Jag är som de flesta tonårsbrudar (blir förvånad varje gång jag kommer på att jag tillhör det facket, men iallafall) väldigt nojig över hur stor jag är. Vad som adderar ytterligare till nojan är ju förstås hur svårt det är att få reda på om man är fet eller inte och till vilken grad.

Vågar suger och BMI är bullshit, och alla vet ju att vikten inte ens har med saken att göra. Klädstorlekar manipuleras (en 34:a idag var en 38:a för femton år sen) och varierar. Spegelbilden beror mest på belysningen, fotografier beror på fotografen och måttband är ju så svåra att hålla reda på. Att fråga sina vänner är inte att tänka på - även om en tjej just spenderat tjugo minuter asgarvandes efter att ha sett sin kompis celluliter och knappt kan få luft för att det är så roligt, så skulle hon nästa ögonblick kunna se sin vän i ögonen och allvarligt tala om för henne att hon är "perfekt, gumman, perfekt". (Sådana är nämligen reglerna oss flickor emellan, och tjejer respekterar sina regler som killar respekterar sina könsorgan. Nuff said.)

Så, det man gör i jakten på sanningen är helt enkelt att gå igenom sina gamla garderober/säckar/flyttkartonger. Man hittar till exempel det par True Religion (att det är likadana som Jessica Simpson hade behöver vi inte låtsas om) som man hade på sig på skolavslutningen när man gick ut åttan, köpta åt en fjortonåring och därför i storlek yttepytt. Man tar ett djupt andetag, biter ihop, och provar dem. Och ("omg!") inser att de passar.

Nästa steg: ridbyxorna jag tävlade hoppning i när jag var elva. Bara några centimeter kvar. Snart så.

Morgonpromenad

2009-07-19T11:23:00.000+02:00

Mina jyckar jagade upp grannens katt i ett träd. Ett väldigt högt träd, av den där typen som inte har några grenar förrän 15 meter upp, utan bara väldigt mycket rak, lång, hal stam. Den där typen av träd som man tittar på och tänker "oj, om jag hade klättrat upp ÄNDA DIT hade jag INTE tyckt att det var kul att försöka ta mig ner".

Sen började det ösregna så jag och vovvarna gick in. Misse vet vi nog var hon är.

Nu tänder vi ett ljus och tänker att nån måste ju förlora också.

"Solen på vänster axel, ok?"

2009-07-18T13:08:00.000+02:00

Ibland när pappa känner att jag håller på att flyga iväg alltför mycket i min personlighet så anordnar han far-dotter-aktiviteter. Dessa går absolut inte att tacka nej till, och de involverar alltid vandrarkängor.

Imorse blir jag uppruskad och upptvingad på en cykel. "Kantareller!" hojtar pappa och trampar före med en värmeslagsdrabbad tax under armen. Jahapp, ut i hjorthägnet alltså. (Och när jag säger "hjorthägn" menar jag förstås den 150 ha stora Jurassic Park-liknande urskog där man är totalt ensam med vildsvinen, lodjuren och den skräckinjagande lokalkändisen Brunbjörnen som givetvis besöker området på regelbunden basis.)

En halvmil åt rakt-ut-i-djungel-hållet, sedan börjar det. Pappa säger "solen på vänster axel?", det underförstådda startskottet. Jag nickar bistert, vi delar på oss, och thus does the race commence.

Pappa är inte bara gammal scout och fjälljägarbefäl, utan när han var i min ålder plockade han svamp och sålde till Östermalmshallen som extraknäck. Han är ju nästan uppväxt på landet och allt (läs: bodde inte med längre än krypavstånd från Stureplan förrän vid 35 års ålder, men gillar att leka Plupp sedan han såsom alla hans finanskamrater tog jägarexamen i samband med 40-årskrisen). Han travar målmedvetet runt med nacken böjd och räknar björkar och gläntor, springer varv efter varv runt hasselbuskarna, hummar och muttrar statistik och vädersträck och högstadiebiologi.

Jag har på mig minishorts från Marc Jacobs och gnäller högt över myggorna. Jag viftar frenetiskt med en pinne framför ansiktet för att undvika spindelväven som hänger i stora äckliga gardiner. Jag piper högt när jag ser en orm. Jag hatar dessutom kantareller.

Och gissa vem som hittade svampen? Just det, fuckers! Moi.

På vägen hem fick jag säga den klassiska "men jag SA ju att vi skulle tagit en större korg" till min smått bittra, smått stolta far.

Ej i bild: pappa, som två sekunder senare med gasellsprång hunnit fram för att få känna sig åtminstone lite delaktig i framgången.

À propos

2009-07-16T15:54:00.000+02:00

Sorgehantering

2009-07-16T15:24:00.000+02:00

För att sammanfatta de senaste dygnens vredesutbrott, gråtattacker, maniska twittrande, hets-smsande, olämpliga ringande/msn:ande/samtalande överlag:

Jag är lite instabil.

Nu har jag lugnat mig lite. Fortfarande sömnlös och matstrejkande, men what else is new liksom.

Begraver mig i lågkvalitativa poetiska metaforer. Har målat naglarna asfaltssvarta och spenderar alltför mycket tid med våra rosenbuskar.

Nästa naturliga steg är nog att börja läsa Keats och dricka oblandad gin. Till frukost. I kaffemuggsdoser.

Men rest assured - jag lever, och lär fortsätta med det.

"Vad är klockan i New York?" - Nationalekonomi for dummies!

2009-07-11T14:23:00.000+02:00

Kanske den intressantaste bilden vi tog i NY.

Det är lite svårt att se, men det står alltså "our national debt: $11 387 711 606 020" och "your family share: $96 600".

Elvatusentrehundraåttiosjumiljardersjuhundraelvamiljonersexhundrasextusentjugo. Dollar.

Man behöver nog inte vara alltför konspiratoriskt lagd för att säga att det nog inom en överskådlig framtid kommer vara den ultimata tiden för USA att hetsa Kina att dumpa de amerikanska obligationerna. Att inflatera bort är nog enda sättet att hantera skulder på den här nivån, och att Vita huset är medvetna om detta är nog heller ingen överdrift. Skulle Obama (eller "Bam" som han skojigt nog kallades i amerikansk morgonpress) dessutom åstadkomma detta under miljökravens heliga fana (tänk CO2-krigsförklaring mot kineserna vid nästa G8-möte) så skulle det ju dessutom verka helt legitimt och nästan lite heroiskt.

En mycket amatörmässig analys, självklart. Men vi kan väl iallafall komma överens om att dollarn rasar inom, säg, 8 månader? Ja?

Om att kandidera till kommunfullmäktige

2009-07-10T14:29:00.000+02:00

Fuck me om jag hade trott att jag skulle bli civilkuragedriven lokalpatriot i såhär unga år. Men livet är en chokladask, eller hur var det.

En artikel jag skrev på Arlanda (medan vårt plan stod och läckte olja på annan ort) blev publicerad i Norrtälje tidning idag. Min andra inskickade och min andra tryckta. Känns ganska roligt.

Det tråkiga nu är att vänta på responsen. Jag känner mig inte riktigt gjord för politik på det här snigelpostsmässiga viset som det moderna demokratiska systemet innebär. Det hade gärna fått vara lite mer vita bindlar eller röda fanor för min del. Eller iallafall några personangrepp och glåpord i äkta House of Commons-anda. Men här kör vi med små polerade artiklar istället. Uppföljt med flygblad och möjligtvis en knapp på kavajslaget (fast då blir finns det risk för obehagliga blickar i tunnelbanan - olustigt och bör undvikas).

Le sigh.

Statskupp, anyone ..?

Facebook

2009-07-10T01:06:00.000+02:00

Don't you hate it när dina gamla klasskompisar springer om dig i livet? Eller ja, om du är den generationen som tog studenten före Fuckbook uppfanns så slipper du förstås veta.

Vi andra: mending and coping, mending and coping...

Mina vänner såg My Little Pony-filmer. Det gjorde inte jag.

2009-07-09T18:09:00.000+02:00

Anledningen till att jag kommer kasta mig över Acnes bourdauxfärgade skinnjacka när den släpps är inte för att den hypats av varenda satans modebloggare ända sen den visades på Millesgården i vintras. Det är inte heller för att den är i världens finaste lammskinn. Inte för att den kommer se helt dashing ut med min Mulberry i samma material. Inte för att det i allmänhet är den snyggaste skinnjacka seen by mankind. Och definitivt inte för att massa tusenlappar ligger och tar plats på mitt konto.

Utan för att det är nästan en exakt kopia av den Sylvester har i Rocky IV.

Jag menar - hur awesome?! Att en sådan här jacka finns att köpa är en flickdröm-come-true. Jag är på moln.

2009-07-09T16:31:00.000+02:00

Gjorde en Elizabeth Bennet ("thank you, but I'm very fond of walking", ni vet). Tänkte dock uppenbarligen inte över varken mitt skoval eller väderstatus innan jag fattade DET beslutet.

Fick mördande skavsår rätt omgående, så de sista fem fucking kilometrarna hoppade jag barfota i leran, mellan sniglarna och de döende daggmaskarna.

Och, justja, det ösregnade.

Varför jag vill vara som Alex Schulman

2009-07-09T11:48:00.000+02:00

Att storfamiljen Schulmans löjligt ohumoristiska humorsite 1000apor konkade för nån vecka sen har man väl inte missat. Det var en sida som mest bestod av bloggar - bloggar av varierande typ och kvalitet, med den enda gemensamma egenskapen att herr Schmulman själv tyckte om dem, eller "trodde på dem" som han själv uttryckte det (på sitt underligt lillgamla vis).

Det gick ju dock åt skogen. TROTS att Alex Schmuli (i egen, hög person) "trodde på" dem. Vadfalls?! Hur är detta möjligt?

Detta gick Alex hem och satte på sig sin pappas/gammelmorbrors/gammelmorfars tänkarhatt (som visserligen är aningen för stor för den aktuella generationens huvud, men som ändå verkar vara tillräckligt respektingivande för dagens medieklimat). Och så efter några veckors aktiva försök till insikt och självrannsakan reste sig Schmulle ur posen han de senaste veckorna kallat "Bekymrad & Intellektuell", och utropade ett klassiskt "ah! Det är så självklart nu!".

För oh, nej, det är inte hans omdöme det är fel på - det är ju världen det är fel på! Obviously. Han satte sig framför datorn för att förklara detta för de dumma massorna. Få dem alla att fatta att han fortfarande är i fronten, att han förtjänar spaltutrymme eftersom han förstår det som ingen annan förstår. Detta görs i storformat på DN Kulturdebatt.

Mellan raderna här läser vi att det inte var den taskiga utformningen, den tveksamma kvaliteten eller den i allmänhet oskarpa affärsidén som hade omkull Schulmanbröderna och deras 998 apvänner - det är internet och bloggvärlden per se som helt enkelt inte är tillräckligt bra. Detta stödjs med lite grumligt presenterade siffror som ska övertyga oss om att otryckta media är helt och hållet meningslösa och bara handar om skor och läppförstoringar.

Det ska också sägas att dagen efter utspelet i DN så börjar Alex Schulman blogga för Aftonbladet. Liksom för att meddela oss alla att trots internets dåliga potential så drar han iallafall sitt strå till stacken för att höja nivån. Han håller ut, omgiven av idioter, och låter sitt geni regna över pöbeln - trots att de egentligen inte förtjänar det. Så ser hans världsbild ut, och jag tycker det är lite fantastiskt. Damn, så jag vill också ha det!

Just say no?

2009-07-08T18:35:00.000+02:00

Haha.

Recap

2009-07-08T12:49:00.000+02:00

Jaha, så nu var det ett tag sen sist. Inte för att jag har någon dedikerad läsekrets som sliter sitt hår i förtvivlan för att jag inte postat något på några dagar, men det känns ändå som att jag bör förklara mig. (För jag har inte gett upp - oh nej.)

De senaste två veckornas aktiviteter, kortfattat:

- Gift bort en kusin
- Varit i London
- Spenderat två dagar på Scientologernas högkvarter i Saint Hill, Crawley
- Festat med scientologer
- Blivit assraped av SAS och därav tvingats resa till NY ett dygn försenat, med Lufthansa och i ekonomiklass - utan ett öres kompensation
- Tack vare SAS-idioterna tvingats besöka Europas fulaste plats - Frankfurts flygplats
- Spenderat konsiderabel tid på Madison, men ändå bara sett en (1) kille i Thom Brown-kostym, och därav blivit mycket besviken
- Provat väldigt mycket Zac Posen och nästan börjat gråta när jag varit tvungen att ta av mig plaggen
- Dagligen brutit mot "en drink = en workout"-regeln, med ganska kraftig övervikt på drinksidan
- Ätit på tre (3) trestjärniga krogar (ganska mycket övervikt på matsidan också, alltså)
- Druckit orgasmisk rabarberbellini
- Fått fruktansvärda migränanfall för första gångerna i mitt liv
- Besökt Tom Fords flaggskeppsbutik och efter att ha klappat kavajerna och kelat med slipsarna seriöst börjat överväga ett könsbyte
- Börjat gråta när jag såg Michael Jacksons minnesceremoni på en sunkig flatscreen på en flygplats
- Svurit över usla amerikanska mobiloperatörer och deras usla avtal med de svenska dito
- Svurit över usla/obefintliga amerikanska WiFi-distributörer
- Planerat briljanta blogg- och Twitter-inlägg som jag inte hunnit skriva innan jag glömt dem (p.g.a. ovanstående punkter)
- Flugit hem i business class, dvs tagit några myrsteg mot förlåtelsen av SAS för den obehagliga incidenten som involverade tysklandsbesök

Hepp hepp!

2009-06-24T19:58:00.000+02:00

Till skillnad från de flesta så skaffade jag Twitter långt före jag började blogga. Twitter är enkelt, Twitter förstår jag. Min feed består av putslustigheter och vardagliga observationer och händelser med tveksamt underhållningsvärde (dock "briljant" enligt Prankmonkey, vilket jag antar counts for something). En kartläggning över mina aktiviteter och ytliga tankar.

Min blogg finns för att jag ville göra något mer än skriva 140 fåniga små tecken om ingenting. Ville få möjlighet att skriva djupare och tyngre. Jag börjar inte förrän nu inse hur mycket svårare det, bloggandet, är.

Vissa bloggare vill tjäna pengar och kränga grejor, och det är inget jag siktar på här direkt (pengar tjänas på andra sätt). Några använder bloggen som en alldeles egen ledarsida, men det blir ju bara tråkigt (debatterar gör jag hellre i tryckta medier). Andra hävdar att de skriver dagbok. Dagbok. Hm. Det låter ju intressant, tycker jag.

Hade detta varit en dagbok hade jag inte alls skrivit om vägarbetare, busschaufförer och konsten att lifta som jag hade tänkt göra idag.

Hade detta varit en dagbok hade jag skrivit att det enda jag ätit idag är ett vaniljhjärta som jag nu funderar på att gå och spy upp.
Jag hade skrivit om hur den långa, ensamma sommaren skrämmer mig.
Jag hade skrivit om äcklet.
Jag hade skrivit om att jag faktiskt tror att jag hittat mannen i mit liv och att det inte är ett dugg mindre dramatiskt än så, hur avslappnad jag än försöker låta.

Är det sådant vi vill skriva om, vill att andra ska läsa, vill läsa själva? Nja.

Än så länge är detta ingen dagbok. Det är en blogg. Med en skribent bakom som gör sitt bästa för att komma fram till vad som är gränsen mellan privat och publicerbart.

Vem sa att alkohol inte var hälsosamt

2009-06-24T02:38:00.000+02:00

För ett tag sen insåg jag att jag lagt mig till med en ganska oklädsam spritfetma. Fick panik. Tennisläger, lumpen och brasilianska skönhetsoperationer hann passera genom huvudet innan jag lugnade ner mig och bestämde mig helt enkelt för att varje enskilt glas alkohol ska kompenseras med en (1) workout.

Tänkte att det är ett bra sätt att undvika smygalkoholismen och allt vad det innebär - socialt, ekonomiskt, ölmagemässigt (eller skumpamagemässigt, kanske jag borde säga).

Nu har det som sagt gått ett tag. Man kan väl säga att jag sumpade huvudmålet. Cyklar numera tio mil i veckan. Kommer i mina skinny jeans. Är snart på samma rörlighetsnivå som när jag var 10 år och gymnast. Har skavsår av pulsmätaren. Har bättre kondition än någonsin.

Tänk vad några veckors konstant salongsberusning kan göra, va.

Livet på landet

2009-06-17T17:45:00.000+02:00

Idag har jag schamponerat en ponny. Detta följdes av läsning av några kapitel Tolstoy. Efter det klippte jag gräs - för att sedan skriva en politisk debattartikel. Skära rep i stallet - skicka två viktiga mail. Ta emot hovslagaren - posta ett blogginlägg. Hjälpa mamma slänga tomglas (i sin tur produkt av en annan viktig sommaraktivitet, vindrickandet, mer om detta en annan gång) - läsa morgontidningarna från pärm till pärm. Promenad med hunden - ett par telefonsamtal.

Ett rytmiskt springande fram och tillbaka. Sommar på landet. Jag börjar kunna det här nu.

Och så en bondomelett på det.

Tack

2009-06-13T13:22:00.000+02:00

Såhär i studenttider går alla plötsligt runt och brölar hyllningar som ofta inleds med "jag känner inte dig så bra, men...". Spontant, kärleksfullt och härligt kanske - men sånt som man inte menar längre några timmar senare. Jag brukar försöka undvika sånt, och jag brukar lyckas. Men damn it om inte studenten har lockat fram en betydligt mer sentimental Anna.

Jag känner tacksamhet. Jag vet inte hur det är med er, men jag känner sällan så. Jag är normalt en jobbig mycket vill ha mer-tjej. Men nu är jag tacksam - inte bara för min gamla klass och mina gamla lärare - utan mot alltihop. Mina föräldrar, min släkt, mina vänner. Överhuvudtaget mot all välvilja som folk visar. Reaktionerna man får när man visar sig ute i vit mössa är fantastiska. Det finns en sån glädje, en sån frånvaro av missunnsamhet, som jag aldrig varit med om. Vad är det med studenten som gör folk så himla lyckliga? Jag förstår faktiskt inte - men gotta love it.

Vad fan är Irish coffee?

2009-06-13T12:40:00.000+02:00

Darjeeling med romhonung. Jag säger bara det!

Denna dag ska spenderas i sängen. Kurera stackars halsen och stackars bakfyllan. Beundra alla blombuketter, leka med presenterna, drömma mig bort till New York (första juli drar jag!), lyssna på regnet och dricka min nya favoritdryck. Romhonung. Vilken uppfinning. Jag älskar det.

Studenten

2009-06-12T00:10:00.000+02:00

"Inga stormar än, i våra sinnen bo"

Vilket bullshit.

Mörkt

2009-06-11T01:36:00.000+02:00

Lyssnar på Dusty Kid och hetsäter Valeriana men den där obehagliga känslan i kroppen är ändå kvar.

Spöktimme? Vargtimme? Allmän ångestattack? Vad man än säger så är världen en obehaglig plats för Anna just nu.

Ett inlägg om väder. ("De har lovat grått med inslag av brunt till helgen" #Rockyquote)

2009-06-10T20:35:00.000+02:00

Nån gång när jag var på fiffigt humör så köpte jag en klarröd trenchcoat. Jag tänkte att om vädret är så dåligt att jag måste använda trench så ska jag iallafall bli uppmuntrad av färgen.

Totalt jävla självbedrägeri.

Men jag slipper åtminstone springa runt och se ut som Gunvald, vilket alltid är en fördel.

Addict

2009-06-10T20:09:00.000+02:00

Droger är ju intressant, det tycker väl alla. Vissa tar dem vid speciella tillfällen, för att det känns lite party. Andra undviker dem helt. Några stackare, såna som jag, fastnar. Sitter ensam på blanka onsdagseftermiddagen och tar sig en fix, fast jag hade lovat mig att jag inte skulle. Några minuters lycka som följs av huvudvärk, illamående, trötthet och ångest.

Ändå så kan jag inte sluta. I guess I just haven't reached the bottom yet.

Att vara dotter till godsherre, del 2

2009-06-07T16:57:00.000+02:00

I vår brevlåda fick vi inte bara myndiga familjemedlemmars röstkort, utan även anställdas.

Det är sant. Vi fick en gårdsanställds röstkort! De gav hans demokratiska rättighet till hans arbetsgivare! Sånt som händer? Eller?

Är det inte ganska fantastiskt, i all sin uselhet?

Som på den gamla goda tiden, husbonn röstar åt drängarna! Så sa jag till syrran också. Hon tyckte jag var hemsk. Jag skrattade. Och det gjorde Stefan, drängen i fråga, också.

Helgjournalistik

2009-06-07T11:51:00.000+02:00

Oj oj, snyft snyft.

Jag kan säga att framtiden inte känns så himla säker när man tar studenten i år över huvud taget - även om man inte är "alldeles särskild" utan en ganska vanlig 18-åring med toppbetyg och hyfsad begåvning.

Notera också den grammatiska förvirringen som visar sig trots att den lilla texten bara är två meningar lång.

DN Söndag i sitt esse.

Att vara dotter till godsherre, del 1

2009-06-06T15:47:00.000+02:00

Det har blivit lite av tradition här på Järinge att ta in östeuropeiska arbetare på sommaren, eftersom lokalbefolkningen inte är så intresserad av det där med att jobba. Vi har en park som ska hållas i trim, hus som ska renoveras, stängsel som ska byggas. Ni vet, klassiskt dränggöra. Föregående år har vi gästats av stora ukrainska män (Andrei, Oleksei och Sergei) som gjort det lite olustigt för mig att gå ut i bikini, och som gärna lånat ett helrör av en granne och däckat i en ladugård ett par gånger i veckan. Därför satsar vi på en annan sort den här säsongen. Hon heter Maja och kommer från Lettland.

Maja är medelålders, tystlåten och mycket arbetsam. Annars vet jag inte riktigt vad man ska säga om henne. Är hon sympatisk eller inte? Är hon intelligent eller inte? Jag har ingen aning. Maja beter sig nämligen som att hon kommer från en helt annan tid. Varje gång hon ser mig så ler hon beundrande. Beundrande! Jag förväntar mig nästan att hon ska niga. Ur hennes perspektiv är hon en proletär och jag är ... ja, något annat. En högre stående art, typ.

Det är dock inte alls besvärande, som man skulle kunna tro. Hon är nämligen så perfekt tjänstefolksmässig och diskret så att det känns nästan naturligt. Helt plötsligt börjar jag förstå hela betjänt-grejen. Jag börjar fatta hur de kunde ha hundratals tjänare i Versailles utan att besväras av dem. Det är nämligen inte det minsta oangenämt.

Enda konflikten som uppstått var när jag plockade fram gräsklipparen. Det tyckte inte Maja om, inte alls. Hon blev bestört när jag sa att det var mitt jobb, att jag faktiskt fick lite betalt för det. Ur Majas perspektiv är det inte bara så att jag inte behöver göra sånt, utan jag borde inte.

Det är fascinerande. Jag kan tycka att med alla fina hotell och bra resturanger man varit på så borde man ha upplevt den här typen av servicetänkande, men nix. Inte ens solglasögonputsaren på Touessrok Mauritius har kommit i närheten av denna nivå. Inte spavärdinnan på Ritz-Carlton i Dubai heller. Lettland har oanade exporttillgångar.

Nu är bara frågan - hur utnyttjar jag detta på bästa sätt?

Let them eat cake.

Reality check

2009-06-06T12:54:00.000+02:00

Ser ni det? Nej? Ja? Jo!

Kvinnor som äter glass

2009-06-05T18:09:00.000+02:00

När tjejer är deppiga och har bekymmer med männen i deras liv har ens tjejkompisar chansen att visa att de är riktiga vänner (alltså till skillnad från de back-stabbing bitches som alla tjejer alltid annars antar att ordet "vänner" egentligen står för). Denna möjlighet hanterar ens trogna girlfriends genom att köpa kilovis med Ben & Jerrys, hyra "lättsmälta" filmer och bädda ner sin vän framför soffan. Slutsats: problem hanteras bäst genom att äta äcklig glass samt se på hur tjejer mycket snyggare än hon själv landar killar typ Matthew McConaughey.

Hennes nära, äkta vänner ser alltså till att hon går ur sin deppiga period fetare, fulare och ännu mer chickflick-skadad än hon var innan. Då paraderar vännerna gärna runt henne på stan och känner sig barmhärtiga för att de umgås med en så sorglig figur, och njuter av hur snygghetsgapet mellan dem och henne vuxit så fatalt på bara några dagar. Win-win..?

Förutom att denna tjejkultur får mig att plötsligt fatta hela tanken bakom MenAreBetterThanWomen.com, så är ännu den ett exempel på att tjejer är experter på att effektivt undergräva varandras framgång. Vilket gör mig ledsen.

När jag var hade ett sjunk igår eftermiddag vågade jag ringa en tjejkompis, utan risk för att glasscenariot skulle utspela sig, för jag ringde Linda. Jag släpades iväg till gymmet och hölls kvar där tills stängning. Stängning! Vilket också var vad jag ville säga med det här inlägget från början - att min Linda är en bra vän.

Och att den här typen av filmer dödar mig:

Krig mot skånsk åldring

2009-06-04T16:32:00.000+02:00

Ska skriva prov imorgon bitti. Inget spännande i sig. Gör det som vanligt ett par veckor efter det riktiga provdatumet (vet inte varför jag gör så - kanske känner mig eftertraktad när jag trycker bort samtalen från lärarrummet eller nåt), men den här gången har det blivit en grej.

Bland alla snälla, stressade och lite ointresserade tvåbarnsmorsor till lärare som vi är vana vid att kunna snyfta till oss betyg av har en skånsk gammal man dykt upp. Av oklara skäl blivit deporterad till oss från någon betydligt mer studiemotiverad norrförort, och han har inte gjort sig populär på sina nya arbetsplats. Han kräver plötsligt att vi ska lära oss saker. Han kräver att vi ska vara på lektionerna. Och vi är chockade, upprörda! Men vi har inte anpassat oss, åhnej. Vi har stått emot och trott att vårt elevinflytande ska uppväga vår totala inkompetens i ämnet. Femtio upprörda och väl sammansvetsande 18-åringar brukar oftast vinna mot en ensam och till åren kommen lärare, enligt erfarenhet. Nonchalant har vi lutat oss tillbaka och trott att betygen ska regna över oss för att vi är något så unikt som elever, och inte lyft speciellt många fingrar för att förtjäna dem. Och varför skulle vi? Det brukar ju funka? Demokrati a la kommunal gymnasieskola, i ett nötskal.

Tyvärr, enligt alla parter, så har den nyanställde skåningen civilkurage. De lallande idioterna (läs: majoriteten) har alltså fått bli glada om de klarat Godkänt. De mer karismatiska av dessa nollor har framfört så ljudliga protester att läraren i fråga fått sparken och inte kommer vara kvar nästa termin. Eleverna på den här skolan kommer alltså troligen aldrig lära sig någonting i kursen Internationell ekonomi igen. Så går det till, ser ni.

Avskedspresenten till denna lärare ska alltså bli ett fett MVG på det prov där 2/3 av de andra inte klarade sig och ingen hittills fått mer än G. Det förtjänar han, som en av de bättre eller iallafall modigare lärare jag haft. Det, och en blomma.

Nya vanor

2009-06-04T14:08:00.001+02:00

Dagens outfit. Det är ju sånt vi bloggare gör. Hah.

(Och nä, jag har inte klätt på mig förrän nu. Sue me.)

Om bloggambitioner

2009-06-04T12:27:00.000+02:00

Jag vet inte hur många svenskar det är som bloggar, men jag gissar att det är femtio gånger fler som startat en blogg men gett upp efter ca tre veckor och sammanlagt tre läsare. Man skulle kunna säga att Blogger.com's arkiv nog är kyrkogård numero uno för hobbyentreprenöridéer.

Eftersom det är år 2009 och detta är mitt första riktiga försök till att "driva" en blogg så vill jag klargöra vissa saker. Jag vill inte blandas ihop med fel människor. Av samma skäl som jag numera vägrar att köpa skor på Topshop. Lite hederligt avståndstagande. Allmänna dementier. Ni fattar. Here we go:

Jag har inte börjat blogga för att jag tror att jag är/kommer bli författare

Jag har inte börjat blogga för att jag tror att jag ska kunna håva in storkovan på att tipsa trettonåringar om rabatterade tandblekningar (no länk needed)

Jag har inte börjat blogga för att jag tror att jag ska bli Hanna Fridéns nästa bästis och därav slippa köa till Spyan

Jag har inte börjat blogga för att jag känner ett behov av att en gång i månaden publicera ett svamligt inlägg där jag baktalar någon av mina vänner och maskerar det genom att referera till folk med deras initialer och inte deras namn

Jag har inte börjat blogga för att jag tror att jag på så vis kommer att få jobba för (ligga med) Viktor Barth-Kron

Just sayin'.

Betydelsen av ordet "postgymnasial"

2009-06-04T11:13:00.000+02:00

Efter 2½ års gymnasiestudier följt av två månaders partajande så kommer man till den det där som man kallar studenten. Vad det innebär i sig har jag fortfarande inte fattat, men det som händer därefter verkar vara riktigt intressant. Där bakom finns nämligen det Stora Tomrummet.

Vad folk väljer att fylla detta Tomrum med är det som verkligen förundrar, nej, FÖRBRYLLAR mig. Man kan tycka att efter alla lyckoskrik kopplade till själva evenemanget så bör man vänta sig roliga saker. Frihet att uppleva, drömmar att förverkliga! Tjoho! Men faktum är att ungefär hälften av alla de som nyss var euforiska studenter inom en vecka har blivit uttråkade och sommarjobbsbleka kassörskor/kassörer på valfri snappköpskejda. Ett antal har sökt in till någon förvirrad enstaka-kurs på SU och kommer fram till augusti lalla runt i sina föräldrars trädgård, klippa gräset för hundra spänns ersättning och köpa folköl för pengarna. Några har bestämt sig för att "resa", vilket med troligtvis betyder "slanga öl på sunkpub i yttre London", eller ännu oftare "hade inte riktigt råd, så jag tackar ja till den där kassör-deltiden på Willys istället".

Och jag tänker bara vadihelvete.

Baserat på ovanstående resonemang har jag alltså beslutat att stanna i gymnasiet ett tag till. Inte jättelänge, men en stund. Typ en trehundragymnasiepoäng-lång stund.

Upplösningstillståndet

2009-06-03T20:09:00.000+02:00

Vi är tre stycken som väntar utanför SYO-människans rum. Hon är försenad och jag har redan väntat i 45 minuter, desperat efter att försöka stryka, lägga till, styra upp och taktika mig fram till ett slutbetyg. De andra två verkar också desperata. Vi väntar koncentrerat.

Som upplagt för en olustig situation. Vi är i varandras parallellklasser, har sett varandra i korridoren hundratals gånger men har aldrig lärt känna varandra. Han är blatte, spelar fotboll och är snygg på det där oljiga viset. Hon är en blek och ser ut som en glutenallergiker. Jag har pennkjol och näsan i vädret. Han hostar ljudligt, hon ler frikyrkligt, jag fipplar planlöst med min iPhone. Tryckt stämning. Regnar ute, gör det också.

Helt plötsligt säger invandrargrabben: "Asså, du gick om ett år va?"

Glutentjej: "Jag tog ett sabbatsår efter ettan, jaa"

Invandrargrabb: "Jaha. Jobbade du?"

Glutentjej: "Nej. Jag gick in i väggen och låg och grät i två veckor. Så jag slutade."

Invandrargrabb: "Fan alltså, jag också!!"

Varpå de ägnar sig åt serious bonding (ej sexuellt) ända fram till det att SYO-tanten uppenbarar sig. För att i sin tur se till att allt är i sin ordning inför den officiella utsparkningen av oss alla. Så. Jävla. Usel Timing. Och så symboliskt! Just när gymnasiet börjar bli trevligt så tar det slut. Med en ceremoniell kick i rumpan och alldeles för mycket billig pseudoskumpa - som det är meningen att vi ska vara glada över, dessutom. Hade vi fått några år till hade detta ju kunnat bli riktigt bra.